Kärlek och ljus övervinner mörkret

Krönika

Redan som treåring lade Olivia sina små händer på min mage, när jag nämnde för henne att jag hade ont. Hon använde aldrig ordet healing, utan placerade sina händer med självsäkerhet där smärta fanns. Inga ord!

Olivia ber dagligen för vår hund Sven som ofta har epilepsianfall. Jag, i min hektiska värld, säger i förbifarten att det är supergulligt av henne att tänka på honom. Fortfarande som nioåring vet hon om förmågan som hon har i sina händer.

Jag tittar på Olivia med en blandning av nyfikenhet och beundran. 
“Mamma skall jag lära dig att be?” frågar hon mig.
Jag frågar henne om jag skall knäppa mina händer och blunda.
”Nej du behöver inte blunda men titta upp emot himlen och tala med klar röst vad du önskar. Var inte rädd mamma, för då bryter du din önskan.” 
Jag tittar utforskande på henne. 
”Olivia, vet du vem Gud är?”
”Ja, det är han som lyssnar när vi lyssnar?” svarar hon.
”Menar du som lyssnar när vi pratar?”
Hon skakar på huvudet. 
”Man kommunicerar också när man lyssnar”

Jag förstår först inte vad hon menar, men under min morgonmeditation inser jag vad hon har sagt. När jag är tyst och lyssnar, tänker och sänder jag samtidigt. Intuitiva ord blir både svar och frågor som flödar.

”Vet du vem mörkret är?” frågar jag henne lite försiktigt en dag när vi promenerar tillsammans i skogen.
”Ja, det är den mörka guden! Men mamma, var inte rädd för då gillar han dig. Tänk glada tankar och du har den ljusa guden hos dig”
Jag stirrar på Olivia och nästan snubblar över trädrötterna framför mig. Jag hade aldrig hört de orden från någon tidigare. Det kändes stort att höra dessa otroligt kloka ord komma från min Olivia. Stolt tittar jag upp emot himlen som Olivia har undervisat mig att göra. Mina läppar rör sig tyst.

"Tack du ljusa Gud för min Olivia." viskar jag. 
 


That’s Amore!

#tidningennara #spiritual #children