Inspirational Book Reading Gives (Always) Nutrition to the Children's Soul

Mia är tillbaka som krönikör för Nära! Vi är så glada för detta och hälsar henne varmt välkommen tillbaka!❤ I sin första krönika för i år tar hon upp hur viktigt det är att barn inspireras och känner en passion för det de läser.

Mia is back as a columnist for Nara! We are so happy for this and wishing her warmly back! In her first column this year is she brining up how important it is for children to be inspired and feel a passion for what they are reading.

Tack fina Team Nara <3 span=""> Jag vill passa pa att tacka min fd redaktör Linda Nellfors en underbart duktig tjej med ett stort tålamod och hjärta. Min forsta krönika for i ar och ett nytt samarbete med en ny fin redaktör Emma. Det känns toppen <3 span="">

Kronikan, Inspirerande läsning ger (alltid) näring till barnens sjal hoppas jag att ni läsare finner inspirerande. Har ni några frågor eller funderingar sa längtar jag att fa svara pa dem.

Dela gärna och inspirera vidare.

That's Amore!

Thank you beautiful Team Nara. I want to take the opportunity to thank my former editor Linda Nelfors, an amazing talent girl, with a lot of patience and a big heart. My first column for 2017 am I having a new great talented editor Emma. It feels great!

Please share my message in the column to family, friends, moms and dads. Lets inspire!

That's Amore!

CLICK HERE TO READ THE COLUMN 

Vilket språk kommunicerar djuren på?

Både djur och barn har en ren kommunikation med bilder och känslor. 

Vilket språk kommunicerar djuren på?

Krönika av Mia Mattsson-Mercer

Kan en utländsk hund från Italien förstå det svenska språket? Begåvningen med djur, är att de kan kommunicera vilket språk som helst.

Djuren pratar i bilder och känslor. Som om vi skulle se en stumfilm. De har en klarhet och sänder inte ut olika signaler som vi människor kan göra. Vi kan säga en sak, men göra något helt annat. Barn och djur har den renaste kommunikationen. 

Vad som är vetenskapligt bevisat är när djur kommunicerar (eller små barn) sänder de bilder. Dessa inre bilder ligger 0,4 sekunder snabbare än det talande ordet. Vi kan tänka något och djuret uppfattar det oftast. 

Kroppsspråk är dessutom en stor faktor i det hela kommunikationsspråket, precis som med människor. Oftast måste djuren vara tvungna att lära sig människans språk också. 

Giovanni var en liten terrier som satt i ett shelter nere i södra Italien. Jag satte mig ned sidan om honom och kände en enorm sorg strömma från den lilla hunden. Han hade mist någon han älskade! 

Ägaren av sheltret nickade och berättade att hans husse hade dött, men resterande familjemedlemmar ville inte ha honom. Jag lade mig ned sidan om honom och bara var i situationen. 

Jag fick veta var hans husse var begraven och jag tog hunden med mig till kyrkogården. Direkt hoppade Giovanni ut och började sniffa, för att sedan gå fram till jordhögen.

Giovanni hoppade senare in i bilen och hans energifält hade förändrats. Flera dagar efteråt kunde vi se en enorm skillnad på hans beteende. Han åt och ögonen gnistrade igen. 

På kyrkogården kunde jag ”tänka” hela proceduren i lugn och ro medan Giovanni plockade upp ”bilderna”. Där fanns ingen runtomkring oss som kunde störa med sina negativa känslor eller skicka bilder att de tyckte synd om Giovanni. Tycka synd om förvandlas till negativa känslor och får barn och djur till att översätta dem till ”värdelösa”. De känner, ingen tycker om mig.

Giovanni blev adopterad ett par dagar senare. Hans ”talande” sätt lockade den nya familjen, ett äldre par, likt hans förra husse. 

Djurspråk har inga ord, endast energier och kan tala alla språk. Om vi är rena och klara i våra tankar blir flödet förståeligt. Svenskt som Italienskt.

That’s Amore!

Mia Mattsson-Mercer

VECKANS KRONIKA TIDNINGEN NARA

De på Andra sidan är med oss hela tiden

Krönika

Barn och äldre människor står ofta i en väldigt stark kontakt med Andra sidan. Tillika gör alla de djur jag har mött under de senaste åren.

Min dotter Olivias farmor låg inför döden på ett hospice i norra Amerika. Meddetsamma ville hon åka över till sin farmor. 

”Olivia fina, hon är inte där längre.” sa jag och pekade på mitt huvud. Det skulle bli en lång resa från Tyskland till Amerika. Jag ville inte att Olivia eller hennes bror Max skulle känna någon oro eller rädsla. 

”Men mamma, hon är fortfarande i hjärtat! Jag vill hålla hennes hand, så att hon vet att vi är där!” Hur kunde jag argumentera emot en förnuftig tjej!? 

Jag ringde min man och berättade att han var tvungen att boka in oss tre på nästa flight. Min man åkte en dag tidigare. Jag hade massor att ordna med barnens skola och snabbt ordna en hundvakt till våra 12 hundar! 

Efter en resa på tjugo timmar klev min man in på hospicet till sin mamma. Tio minuter senare lämnade hon jordelivet. Vilken gåva till min man. Jag fick beskedet uppe bland molnen sittandes i flygplanet.”Olivia, gör det dig väldigt upprörd om farmor dör innan vi hinner dit?” frågade jag henne försiktigt.

Olivia funderade en kort stund, ”Nej mamma, för farmor vet att vi är på väg. Hon är också glad att vi kommer till farfar.” Det kändes tryggt att veta. 

Farfar var glad att se sina barnbarn. ”Jag säger till min fru att jag snart kommer efter till henne.” Barnen kramade honom varmt.

På väg till begravningen satt farfar i framsätet och vinkade ut genom fönstret. Jag såg samma som honom. Änglar och avlidna vänner längs med vägen. Farfar vet, för han ser, han är lugn! 

“Om där kommer ett rådjur, vet ni vad det betyder?” frågade farfar oss i bilen. “Att anden är där!” utropade Max. Under ceremonin släpptes en vit duva ut från en hjärtformad korg. Farfar log!

Min man som inte alls är speciellt spirituell, var lite irriterad på sin pappa att han inbillade sig en massa. Olivia blev upprörd, ”Pappa, om du slappnar av mera så kan du också se med hjärtat. Då kommer du att se mycket mera här på jorden. Andra sidan är här för att stödja oss alla!” 

Ingen kunde argumentera emot henne.

That’s Amore!

Mia Mattsson-Mercer   Tidningen nara klicka har

VECKANS KRONIKA I TIDNINGEN NARA

 Alla hundar har rätt till ett gott liv

Krönika

I ett villaområde nere i södra Italien hotades ett vackert hundpar till livet. Känslorna var delade bland husägarna angående de två hemlösa hundarna. Någon hade tidigare krossat schäfer-flickan Mayas framben med ett basebollträ.

Sebastian, en vacker rottweiler, skyddade och ordnade mat åt Maya varje dag.
Mayas skador hade fått självläkas och under kyliga dagar fick hon stora problem med att gå.

 Min dotter Olivia och jag matade och medicinerade hundarna. Jag pratade med personer i området, men hot att ta bort hundarna därifrån haglade starkare för varje dag. Ingen ville adoptera två stora hundar av dessa raser, som dessutom var gatuhundar. 



En dag kontaktade en amerikansk kvinna och hennes vuxna dotter mig, för de ville gärna adoptera en hund från ett shelter. Vi körde tillsammans till ett ställe med 500 hundar. Men varje gång kvinnorna sa att de ville adoptera någon av hundarna fick de ett blankt nej av personalen. Volontärerna hade hela tiden en åsikt om varför mamman och dottern inte kunde adoptera just de hundarna. Tillslut tröttnade vi och gick frustrerade därifrån.

 Vägen till mammans och dotterns hem var avstängd, så vi fick köra en annan längre väg. Plötsligen såg jag två hundar sittandes vid vägrenen. Jag stirrade ut genom mitt sidofönster och mumlade: ”Det kan inte vara sant!”



Där, långt hemifrån, satt hundarna Maya och Sebastian och väntade på oss! Sittandes vid vägrenen som två liftare, väntandes på att bli upplockade. Jag stannade bilen, hoppade ur och sa förvånat: ”Men vad gör ni här, så långt hemifrån?!”  



Mamman och dottern stod nu bakom mig och undrade: ”Men kan vi inte adoptera dessa två hundar?” 

Jag trodde inte mina öron. 

”Menar ni allvar?”, frågade jag häpet. 

Vi öppnade bildörren och lyfte in både Sebastian och Maya, som inte gjorde något motstånd. 

Jag var överlycklig! 

Allting gick över mina förväntningar. Mamman och dottern flyttade från Italien till England och bor numera i Texas, USA. Naturligtvis följde Maya och Sebastian med sin familj runt om i världen. 


Universum har planer för oss alla. Både för människor och djur. Vi ser kanske inte alltid helheten utan livet är som en spiraltrappa, i konstant flöde. 

Sebastian och Maya visste att vi skulle komma den vägen, just den dagen. De väntade lugnt och tålmodigt i harmoni tillsammans med Universums planer. Deras framtid var på väg mot dem, när vi kom i den silvergrå bilen.



That’s Amore!

Veckans kronika i Tidningen Nara

Ett sårat hjärta kan stoppa godhjärtad hjälp

Krönika

Nere i södra Italien är bensinstationerna ett vanligt tillhåll för många gatuhundar. En del hundar känner att de uppskattas av de anställda när de vaktar bensinstationen under natten. Andra gatuhundar hoppas på att bli upplockade av en vänlig person som tankar bilen.

Bensinstationen som Antonio arbetar på är omringad av sopor och misär. Barn med smutsiga kläder skyndar förbi. Många mammor arbetar som prostituerade och männen dealar med narkotika. Antonio tyr sig hellre till djuren än till människorna. Ett gammalt fuktigt hundhus som han byggt står vid sidan om kontoret där han arbetar. 

På bensinstationen finns en liten tik som är ungefär sju månader. Gracie väntar troget på Antonio varje morgon, hon vet att han har matrester med sig. Gracie har gamla läkta sår efter att ha blivit misshandlad. Någon har klippt av henne öronen och sparkat henne i ansiktet. Hennes högra öga har en inre blödning och behöver opereras. På gatan är det inte bara människan som försöker överleva, det försöker även djuren.

Antonio blir upprörd när vi vill ta hunden till veterinären och börjar skrika. Vi vill inte bemöta hans ilska, det kan göra saken värre för Gracie. När vi nästa dag kommer till bensinstationen är Gracie borta, likaså det trasiga hundhuset. Antonio har flyttat henne till trädgården vid hans hem. Han vill inte lyssna på oss när vi talar om att hon behöver vård. Vi känner oss maktlösa, arga, ledsna och besvikna.

En vecka senare kontaktar Antonio oss och ber om hjälp. Gracie är väldigt sjuk! Antonio berättar med sorg om sin tidigare hund, som han älskade mer än livet. En kvinna lovade honom att köra den hunden till veterinären en gång när det behövdes. Antonio (som tjänar ungefär 200 kr om dagen) var tacksam för hennes hjälp.

Men kvinnan kom aldrig tillbaka med hunden. Antonio sörjer fortfarande sin hund och hans smärta från det förflutna gör honom rädd. Kärlek kan stjälpa oss, när vi av rädsla håller kvar det förflutna. 

När vi vågar släppa ilska och rädsla kan Universum pussla ihop oss alla till en lösning. Vi behöver ha tillit och tro, hur djupa ärren än är i hjärtat. 

Alla vi släppte våra rädslor. Antonio släppte sin rädsla för att förlora Gracie och vi släppte vår rädsla om att inte kunna rädda henne. 

Gracie är nu i ett fosterhem under veterinärvård och Antonio hälsar ofta på.



That’s Amore!

VECKANS KRONIKA TIDNINGEN NARA

Hunden George förde oss samman

George hittades i en sophög nere i södra Italien. En kvinna stannade och såg den skelettliknande hunden. Hon tog honom med sig hem, badade och skötte om honom.
En familj i Tyskland skrev till mig att de ville adoptera George. När jag lyfte in honom i min suburban kände jag att något var fel med honom. Veterinärintyg hade granskats och godkänts av tre oberoende parter för pass, blodprov och hälsoundersökning i Italien. Jag bad ändå min tyska veterinär röntga George.

Plåtarna visade urinsten och Georges vänstra bakben var av! Jag var chockad över den höga smärtgräns han hade utvecklat för att överleva på gatan.

Trots hans hälsotillstånd ville familjen ändå adoptera honom. Operationer och rehabiliteringar sattes in. Matte och husse var alltid vid hans sida. Även deras ”boxer-flicka”, Bella. George var rädd inne hos veterinären, där han satt på det kalla undersökningsbordet. Bella hoppade upp och satte sig bredvid honom.

Två år senare blev George akut sjuk. Han kördes till djurakuten där familjen fick motta ett tragiskt besked. George var döende i cancer.

Efter Georges bortgång fick jag en vacker inbjudan till en minnesceremoni. Hans aska skulle spridas under det träd som var hans favoritplats. Jag blev rörd att familjen samlade oss alla som varit delaktiga i George liv för att säga adjö.

Så blev det tid för ceremonin. Skymningen lade sig över dalen och vi gick tillsammans ut på terrassen. Allt var vackert och fridfullt. En lykta brann på bordet och skickade ett vackert sken över fotot på George. Vi tände alla varsitt ljus. Matte höll ett vackert och roligt tal om George, hunden som hade så mycket i ”sitt bagage” efter sitt liv på Italiens gator. Envishet blandat med kärlek, men också smärta. Under ceremonin både grät vi och skrattade.

Inför barnen kunde vi visa att döden inte endast är skrämmande, utan också fylld med kärlek och respekt. Att få sörja och ta del i avskedet. Att våga visa smärta. Vi skålade för livet och till George som fört oss samman. Vi skildes åt med en stark värme i våra hjärtan.

Ett farväl är en vacker fortsättning, inför vår nästa resa. Så fortsätt stråla den inre skönhet ni bär. Ljuset lyser upp den mörka stigen till Andra sidan, där de fyrbenta vännerna väntar att få välkomna deras nya gäst.

That’s Amore!

Kärleken är stor i vårt hem

Krönika

”Hur många hundar har du egentligen?” Det är en fråga jag ofta får, från positivt nyfikna människor. ”Några stycken”, mumlar jag då. Jag fladdrar med svaret eftersom vi har många hundar. Du behöver räkna på fler än två händer för att få fram svaret.

Att arbeta med djur i krissituationer är ofta svårt. En hund kan bli lämnad bunden vid min grind. Och jag får motta samtal från familjer som ska lämna landet, som inte kommer ta med sig sina fyrbenta vänner.

Jag får se djur som är sjuka, som ingen vill ta hand om. Jag kan inte blunda. Varje hund i min familj har sin egen unika historia att berätta. De har adopterat oss, inte tvärtom. Min man har räddat några och ibland kan vi känna att vi måste dra ned på antalet hundar.



“Trooper måste finna ett nytt hem?”, kan jag säga irriterat. 

“Varför alltid mina hundar! 

Hur är det med Sven”, kontrar min man då. 

“Nej, han stannar!”, är mitt bestämda svar. 

Så slutar dagen med att vi har samma antal hundar kvar. Tack och lov!



Hundarna äter på nedervåningen. Min man jonglerar med matskålarna, och delar ut dem på deras bestämda matplatser. En gång hörde jag honom plötsligen ropa upp till övervåningen: ”Älskling, här står en ljusgrå hund och viftar på svansen. Jag minns inte att vi har en grå hund?”  

Då log jag och kröp ihop bakom min bok som jag läste. 

”Kan vi behålla honom?”, ropade jag tillbaka.



Som djurkommunikatör är det oerhört smärtsamt att höra hundarnas bakgrund och känna av deras energier och brustna hjärtan. När jag var svårt sjuk, med värk i kroppen och svårighet att gå, fick hundarna mig att gå upp varje morgon och kämpa på. De är alltid lugna, glada och med massor av tålamod.



Jag har alltid varit imponerad över hur snabbt de sjuka hundarna återhämtat sig på kort tid på vårt Hospice. Medan det kan ta år för oss människor att bli friskare när vi drabbats av någon sjukdom. 



I mitt anteckningsblock kan jag läsa om hundarna: ”Daglig meditation, fasta, healing, glada svansviftningar (trots smärta).” 

Aldrig förlorar hundarna tron på sig själva eller livet. De stänger av tankarna.

Med 14 "mini-buddhister" i vårt hem är en sak säkert, kärleken flödar och jag har mycket att tacka dem för.

 Namaste.


Veckans kronika i Tidningen Nara