WONDERFUL SPIRITUAL CRUIS WITH MAGAZINE NARA

 What an incredible journey!

Beautiful Chief Editor from Magazine Nara, Madeleine Walles wished us speakers welcome on board. Olivia, my daughter and I were so exited. When I am part of beautiful events I always wish I could do them twice. First time, I am always so exited that I walk like in a big smile meeting fabulous people. Its like walking in a wonderful daze. People come up and told me their own animal stories, and afterwards they wanted  a picture of them and me. When I started it was always an autograph :-)

 Benny Rosenquist and Monica Aberg, fantastiska och varma manniskor. Fantastic and wonderful people.

And me and Olivia's lectures starts. An Amazing warm and wonderful audience. We got many laughs and tears...especially with my English, Swedish and Skane dialect.

 I was (am) so proud over my 10 year old daughter, that walked up infront of many people and held her own lecture "how it is to work for a mom that rescue animals." Amazing little (big) Angel.

 Three lectures per day (two cruises) and in different rooms. It was so much fun I cannot find the perfect words for it. However, even the Captain of the boat, came up and said it was a very interesting lecture. People from the audience came up and gave hugs. It was so much love and thankfulness. Amazing to walk around hearing people with excitement saying "hurry we have to run and listen to Monica! Did you listen to Benny..it was fantastic! or all the other speakers Joakim from Antikrundan, such a sweetheart, or singer Sonja Alden magic voice. And of course all the other speakers...amazing, interesting that shared their wisdom.

 Olivia had a wonderful time meeting many loving new friends ( and I am lucky to also get to know them). Rebecca a dancer with a lot of sweetness in her heart.

 This amazing lady Ann-Louise Sundstrom came up to me and told me I have a very special little girl. Its always wonderful to hear it from other persons. Ann is an Angel Healer among many things and gave Olivia and me healing.

 Amazing view from our windows.

 Thank you all inspiring people from Tidningen NARA and Johanna from Stockholm that helped me with my slides so I could show the audience pictures. Perfect help with calmness and perfection.

 I think your name is Estelle... with so much love. Your smile was always reassuring everything was ok. You welcomed the guests in to have a seat. And you tried to get my attention that it was time to end my lecture :-) Me, talking and talking so focused I didn't see your arms up in the air "Mia!!! time to end" Thank you !

Thank you, Thank you, Thank you...what an honor to have been part of this journey.

VECKANS KRONIKA I TIDNINGEN NARA

 Alla hundar har rätt till ett gott liv

Krönika

I ett villaområde nere i södra Italien hotades ett vackert hundpar till livet. Känslorna var delade bland husägarna angående de två hemlösa hundarna. Någon hade tidigare krossat schäfer-flickan Mayas framben med ett basebollträ.

Sebastian, en vacker rottweiler, skyddade och ordnade mat åt Maya varje dag.
Mayas skador hade fått självläkas och under kyliga dagar fick hon stora problem med att gå.

 Min dotter Olivia och jag matade och medicinerade hundarna. Jag pratade med personer i området, men hot att ta bort hundarna därifrån haglade starkare för varje dag. Ingen ville adoptera två stora hundar av dessa raser, som dessutom var gatuhundar. 



En dag kontaktade en amerikansk kvinna och hennes vuxna dotter mig, för de ville gärna adoptera en hund från ett shelter. Vi körde tillsammans till ett ställe med 500 hundar. Men varje gång kvinnorna sa att de ville adoptera någon av hundarna fick de ett blankt nej av personalen. Volontärerna hade hela tiden en åsikt om varför mamman och dottern inte kunde adoptera just de hundarna. Tillslut tröttnade vi och gick frustrerade därifrån.

 Vägen till mammans och dotterns hem var avstängd, så vi fick köra en annan längre väg. Plötsligen såg jag två hundar sittandes vid vägrenen. Jag stirrade ut genom mitt sidofönster och mumlade: ”Det kan inte vara sant!”



Där, långt hemifrån, satt hundarna Maya och Sebastian och väntade på oss! Sittandes vid vägrenen som två liftare, väntandes på att bli upplockade. Jag stannade bilen, hoppade ur och sa förvånat: ”Men vad gör ni här, så långt hemifrån?!”  



Mamman och dottern stod nu bakom mig och undrade: ”Men kan vi inte adoptera dessa två hundar?” 

Jag trodde inte mina öron. 

”Menar ni allvar?”, frågade jag häpet. 

Vi öppnade bildörren och lyfte in både Sebastian och Maya, som inte gjorde något motstånd. 

Jag var överlycklig! 

Allting gick över mina förväntningar. Mamman och dottern flyttade från Italien till England och bor numera i Texas, USA. Naturligtvis följde Maya och Sebastian med sin familj runt om i världen. 


Universum har planer för oss alla. Både för människor och djur. Vi ser kanske inte alltid helheten utan livet är som en spiraltrappa, i konstant flöde. 

Sebastian och Maya visste att vi skulle komma den vägen, just den dagen. De väntade lugnt och tålmodigt i harmoni tillsammans med Universums planer. Deras framtid var på väg mot dem, när vi kom i den silvergrå bilen.



That’s Amore!

Veckans kronika i Tidningen Nara

Ett sårat hjärta kan stoppa godhjärtad hjälp

Krönika

Nere i södra Italien är bensinstationerna ett vanligt tillhåll för många gatuhundar. En del hundar känner att de uppskattas av de anställda när de vaktar bensinstationen under natten. Andra gatuhundar hoppas på att bli upplockade av en vänlig person som tankar bilen.

Bensinstationen som Antonio arbetar på är omringad av sopor och misär. Barn med smutsiga kläder skyndar förbi. Många mammor arbetar som prostituerade och männen dealar med narkotika. Antonio tyr sig hellre till djuren än till människorna. Ett gammalt fuktigt hundhus som han byggt står vid sidan om kontoret där han arbetar. 

På bensinstationen finns en liten tik som är ungefär sju månader. Gracie väntar troget på Antonio varje morgon, hon vet att han har matrester med sig. Gracie har gamla läkta sår efter att ha blivit misshandlad. Någon har klippt av henne öronen och sparkat henne i ansiktet. Hennes högra öga har en inre blödning och behöver opereras. På gatan är det inte bara människan som försöker överleva, det försöker även djuren.

Antonio blir upprörd när vi vill ta hunden till veterinären och börjar skrika. Vi vill inte bemöta hans ilska, det kan göra saken värre för Gracie. När vi nästa dag kommer till bensinstationen är Gracie borta, likaså det trasiga hundhuset. Antonio har flyttat henne till trädgården vid hans hem. Han vill inte lyssna på oss när vi talar om att hon behöver vård. Vi känner oss maktlösa, arga, ledsna och besvikna.

En vecka senare kontaktar Antonio oss och ber om hjälp. Gracie är väldigt sjuk! Antonio berättar med sorg om sin tidigare hund, som han älskade mer än livet. En kvinna lovade honom att köra den hunden till veterinären en gång när det behövdes. Antonio (som tjänar ungefär 200 kr om dagen) var tacksam för hennes hjälp.

Men kvinnan kom aldrig tillbaka med hunden. Antonio sörjer fortfarande sin hund och hans smärta från det förflutna gör honom rädd. Kärlek kan stjälpa oss, när vi av rädsla håller kvar det förflutna. 

När vi vågar släppa ilska och rädsla kan Universum pussla ihop oss alla till en lösning. Vi behöver ha tillit och tro, hur djupa ärren än är i hjärtat. 

Alla vi släppte våra rädslor. Antonio släppte sin rädsla för att förlora Gracie och vi släppte vår rädsla om att inte kunna rädda henne. 

Gracie är nu i ett fosterhem under veterinärvård och Antonio hälsar ofta på.



That’s Amore!

VECKANS KRONIKA TIDNINGEN NARA

Hunden George förde oss samman

George hittades i en sophög nere i södra Italien. En kvinna stannade och såg den skelettliknande hunden. Hon tog honom med sig hem, badade och skötte om honom.
En familj i Tyskland skrev till mig att de ville adoptera George. När jag lyfte in honom i min suburban kände jag att något var fel med honom. Veterinärintyg hade granskats och godkänts av tre oberoende parter för pass, blodprov och hälsoundersökning i Italien. Jag bad ändå min tyska veterinär röntga George.

Plåtarna visade urinsten och Georges vänstra bakben var av! Jag var chockad över den höga smärtgräns han hade utvecklat för att överleva på gatan.

Trots hans hälsotillstånd ville familjen ändå adoptera honom. Operationer och rehabiliteringar sattes in. Matte och husse var alltid vid hans sida. Även deras ”boxer-flicka”, Bella. George var rädd inne hos veterinären, där han satt på det kalla undersökningsbordet. Bella hoppade upp och satte sig bredvid honom.

Två år senare blev George akut sjuk. Han kördes till djurakuten där familjen fick motta ett tragiskt besked. George var döende i cancer.

Efter Georges bortgång fick jag en vacker inbjudan till en minnesceremoni. Hans aska skulle spridas under det träd som var hans favoritplats. Jag blev rörd att familjen samlade oss alla som varit delaktiga i George liv för att säga adjö.

Så blev det tid för ceremonin. Skymningen lade sig över dalen och vi gick tillsammans ut på terrassen. Allt var vackert och fridfullt. En lykta brann på bordet och skickade ett vackert sken över fotot på George. Vi tände alla varsitt ljus. Matte höll ett vackert och roligt tal om George, hunden som hade så mycket i ”sitt bagage” efter sitt liv på Italiens gator. Envishet blandat med kärlek, men också smärta. Under ceremonin både grät vi och skrattade.

Inför barnen kunde vi visa att döden inte endast är skrämmande, utan också fylld med kärlek och respekt. Att få sörja och ta del i avskedet. Att våga visa smärta. Vi skålade för livet och till George som fört oss samman. Vi skildes åt med en stark värme i våra hjärtan.

Ett farväl är en vacker fortsättning, inför vår nästa resa. Så fortsätt stråla den inre skönhet ni bär. Ljuset lyser upp den mörka stigen till Andra sidan, där de fyrbenta vännerna väntar att få välkomna deras nya gäst.

That’s Amore!

Kärleken är stor i vårt hem

Krönika

”Hur många hundar har du egentligen?” Det är en fråga jag ofta får, från positivt nyfikna människor. ”Några stycken”, mumlar jag då. Jag fladdrar med svaret eftersom vi har många hundar. Du behöver räkna på fler än två händer för att få fram svaret.

Att arbeta med djur i krissituationer är ofta svårt. En hund kan bli lämnad bunden vid min grind. Och jag får motta samtal från familjer som ska lämna landet, som inte kommer ta med sig sina fyrbenta vänner.

Jag får se djur som är sjuka, som ingen vill ta hand om. Jag kan inte blunda. Varje hund i min familj har sin egen unika historia att berätta. De har adopterat oss, inte tvärtom. Min man har räddat några och ibland kan vi känna att vi måste dra ned på antalet hundar.



“Trooper måste finna ett nytt hem?”, kan jag säga irriterat. 

“Varför alltid mina hundar! 

Hur är det med Sven”, kontrar min man då. 

“Nej, han stannar!”, är mitt bestämda svar. 

Så slutar dagen med att vi har samma antal hundar kvar. Tack och lov!



Hundarna äter på nedervåningen. Min man jonglerar med matskålarna, och delar ut dem på deras bestämda matplatser. En gång hörde jag honom plötsligen ropa upp till övervåningen: ”Älskling, här står en ljusgrå hund och viftar på svansen. Jag minns inte att vi har en grå hund?”  

Då log jag och kröp ihop bakom min bok som jag läste. 

”Kan vi behålla honom?”, ropade jag tillbaka.



Som djurkommunikatör är det oerhört smärtsamt att höra hundarnas bakgrund och känna av deras energier och brustna hjärtan. När jag var svårt sjuk, med värk i kroppen och svårighet att gå, fick hundarna mig att gå upp varje morgon och kämpa på. De är alltid lugna, glada och med massor av tålamod.



Jag har alltid varit imponerad över hur snabbt de sjuka hundarna återhämtat sig på kort tid på vårt Hospice. Medan det kan ta år för oss människor att bli friskare när vi drabbats av någon sjukdom. 



I mitt anteckningsblock kan jag läsa om hundarna: ”Daglig meditation, fasta, healing, glada svansviftningar (trots smärta).” 

Aldrig förlorar hundarna tron på sig själva eller livet. De stänger av tankarna.

Med 14 "mini-buddhister" i vårt hem är en sak säkert, kärleken flödar och jag har mycket att tacka dem för.

 Namaste.


Veckans kronika i Tidningen Nara

RÄDSLAN BLOCKERADE MITT HJARTA

Veckans kronika i Tidningen Nara Hemsida.

Krönika

Min första starka upplevelse från Andra sidan var när jag gick i tredje klass. Jag och min storasyster delade på den tiden sovrum. Jag vaknade en natt av att jag kände att någon drog mig i foten. Jag var säker på att det var min syster och irriterat bad jag henne att sluta.

Någon kittlade min fot för att få uppmärksamhet. Jag satte mig bestämt upp i sängen och min blick drogs ut till hallen som vårt sovrum gränsade till. Där, på vår orange målade stol satt gammelfarmor och gammelfarfar och tittade på mig.

Jag minns att det var fascinerande och skrämde mig samtidigt. Tillsammans såg de ut som siluetter i vitt. Det var som att titta på en spegelbild i vattnet. Inte med total klarhet, men jag kunde urskilja konturerna.

Jag var hänförd över att jag visste att det var min fars farmor och farfar. Jag kände deras energier. Mötet kändes som en lång stund. De log mot mig. Jag kände mig trygg, som om tiden stod stilla.


Det var när de svävade ut som jag insåg vad som hade hänt. Min rädsla tog över. Mina tankar virvlade runt som till slut blockerade mitt hjärta. Jag blev rädd och gömde mig under täcket. Jag bad till Gud att aldrig mer se eller känna något liknande igen. 

Det tog mig många år innan jag vågade inse att tankarna höll mig tillbaka. Att våga öppna hjärtat igen utan rädsla, till att kunna få se från Andra sidan igen. När jag till slut släppte taget öppnades min förmåga att kommunicera med djuren. 

Resan till det oändliga kunde börja igen, med färger och enorma möjligheter till härligheten. Efter många års väntan vågade jag äntligen höra universum sjunga igen.



That’s Amore!