Ett meddelande från djurriket på Andra sidan

Dagens krönika handlar om när jag satt under en meditation och fick meddelande fran en f.d hemlös hund pa Andra Sidan.  

Vi djur lever efter vinden som är vår lärare. Du kan höra hennes röst om du lyssnar tillräckligt noga. Ljuset tillsammans med mörkret visar oss vägen. Människan är antingen vår vän eller fiende. Ni längtar efter frihet men inser inte att ni redan är fria! Det handlar om mod. Ni föds med gåvan av vetandet, men låter andra ta den ifrån er. 

Jag hoppade till där jag satt på kontoret för att göra min meditation, innan dagen började. Mina hundar låg stilla och ett svagt snarkande hördes ifrån de äldre hundarna. 

När ni håller oss i fångenskap tar ni sakta bort vårt tänkande. 

Orden ekade inom mig. Jag hade känt likadant när jag var hemma med barnen som små. Hur jag själv höll på att bli galen av instängdhet. Min hjärna domnade sakta bort. Men vem var denna inre röst som kom till mig under min meditation? Jag slöt ögonen igen och tog två djupa andetag. Impulserna kom snabbt tillbaka.

Många människor tittar ned på hemlösa människor och djur. Men de har sin frihet. Hemlösa har en annan lärdom som de följer. När ni människor är arga eller stressade är det som ett slags gift utsöndrar i era kroppar. Ni har så många sjukdomar. Djur i frihet lever längre än husdjuren. Ni ser väldigt sällan gatuhundar som plötsligen är arga eller stressade.

Vi behöver aldrig lära oss något genom en sjukdom. När vi blir sjuka accepterar vi det utan rädslor och mediterar oss igenom processen. Healing kommer från våra familjemedlemmar som ligger på ett behörigt avstånd. Vi är aldrig rädda, för vi vet vad som finns på Andra sidan. Livet ger er flera chanser. Gör som gatuhundarna, följ den inre kompassen. Du är född god, slarva inte bort din välvilja. När du ger din godhet till någon, aktiverar du ett liv med mod. 
That’s  Amore!
Mia Mattsson-Mercer

www.tidningennara.se

RÄDSLAN BLOCKERADE MITT HJARTA

Veckans kronika i Tidningen Nara Hemsida.

Krönika

Min första starka upplevelse från Andra sidan var när jag gick i tredje klass. Jag och min storasyster delade på den tiden sovrum. Jag vaknade en natt av att jag kände att någon drog mig i foten. Jag var säker på att det var min syster och irriterat bad jag henne att sluta.

Någon kittlade min fot för att få uppmärksamhet. Jag satte mig bestämt upp i sängen och min blick drogs ut till hallen som vårt sovrum gränsade till. Där, på vår orange målade stol satt gammelfarmor och gammelfarfar och tittade på mig.

Jag minns att det var fascinerande och skrämde mig samtidigt. Tillsammans såg de ut som siluetter i vitt. Det var som att titta på en spegelbild i vattnet. Inte med total klarhet, men jag kunde urskilja konturerna.

Jag var hänförd över att jag visste att det var min fars farmor och farfar. Jag kände deras energier. Mötet kändes som en lång stund. De log mot mig. Jag kände mig trygg, som om tiden stod stilla.


Det var när de svävade ut som jag insåg vad som hade hänt. Min rädsla tog över. Mina tankar virvlade runt som till slut blockerade mitt hjärta. Jag blev rädd och gömde mig under täcket. Jag bad till Gud att aldrig mer se eller känna något liknande igen. 

Det tog mig många år innan jag vågade inse att tankarna höll mig tillbaka. Att våga öppna hjärtat igen utan rädsla, till att kunna få se från Andra sidan igen. När jag till slut släppte taget öppnades min förmåga att kommunicera med djuren. 

Resan till det oändliga kunde börja igen, med färger och enorma möjligheter till härligheten. Efter många års väntan vågade jag äntligen höra universum sjunga igen.



That’s Amore!