RÄDSLAN BLOCKERADE MITT HJARTA

Veckans kronika i Tidningen Nara Hemsida.

Krönika

Min första starka upplevelse från Andra sidan var när jag gick i tredje klass. Jag och min storasyster delade på den tiden sovrum. Jag vaknade en natt av att jag kände att någon drog mig i foten. Jag var säker på att det var min syster och irriterat bad jag henne att sluta.

Någon kittlade min fot för att få uppmärksamhet. Jag satte mig bestämt upp i sängen och min blick drogs ut till hallen som vårt sovrum gränsade till. Där, på vår orange målade stol satt gammelfarmor och gammelfarfar och tittade på mig.

Jag minns att det var fascinerande och skrämde mig samtidigt. Tillsammans såg de ut som siluetter i vitt. Det var som att titta på en spegelbild i vattnet. Inte med total klarhet, men jag kunde urskilja konturerna.

Jag var hänförd över att jag visste att det var min fars farmor och farfar. Jag kände deras energier. Mötet kändes som en lång stund. De log mot mig. Jag kände mig trygg, som om tiden stod stilla.


Det var när de svävade ut som jag insåg vad som hade hänt. Min rädsla tog över. Mina tankar virvlade runt som till slut blockerade mitt hjärta. Jag blev rädd och gömde mig under täcket. Jag bad till Gud att aldrig mer se eller känna något liknande igen. 

Det tog mig många år innan jag vågade inse att tankarna höll mig tillbaka. Att våga öppna hjärtat igen utan rädsla, till att kunna få se från Andra sidan igen. När jag till slut släppte taget öppnades min förmåga att kommunicera med djuren. 

Resan till det oändliga kunde börja igen, med färger och enorma möjligheter till härligheten. Efter många års väntan vågade jag äntligen höra universum sjunga igen.



That’s Amore!

Love and Light Wins over Darkness

As early as just three years old, Olivia put her little hands on my stomach when I mentioned to her that I was in pain. She never used the word “healing”, but placed her hands with confidence where my pain was. There were no words!

As a nearly nine-year-old girl, she still knows about the ability that she has in her hands.  Olivia is praying daily for our dog Sven who often has seizures.  In my busy world, passing her at “mommy speed,” I tell her that it is super-sweet of her to think of him.

Frankly, I look at Olivia with a mixture of curiosity and admiration.

"Mom, would you like me to teach you how to pray?" she asks me.

I ask her if I should put my hands together and close my eyes.

"No you do not close your eyes but look up to heaven and speak with a clear voice what you want. Do not be afraid, mom, because then the wish will not be fulfilled."

I look enquiringly at her.  "Olivia, do you know who God is?"

"Yes, it is He who listens when we listen?" she replies

"Do you mean God listens when we are talking?" I ask.

She shakes her head in a “no”.  "You also communicate when you are listening"

I do not understand what she means, but during my morning meditation, I realize the truth of what she has said.  When I am quiet and listen I think and I send simultaneously.  Intuitive words get to be both answers and questions flowing simultaneously.

"Do you know what the darkness is?" I ask her gently one day when we walk together in the woods.

"Yes, it is The dark God!  But Mom, do not be afraid, because he will like you then.  Think happy thoughts and you will have the bright God in you!"

I stare at Olivia and almost trip over the tree roots in front of me as I walk.  I have never heard those words from someone before.

It felt amazing to hear these incredibly wise words come from my Olivia.

Proudly, I look up to the sky as Olivia has taught me to do. 

My lips move silently.  "Thank you Bright God for my Olivia."  I whisper.

That's Amore!

Picture; Olivia helping me at our Hospice with a former caged dog.

#weeklycolumn #tidningennara #spirtualism

MY DOGS ARE MY MINI BUDDHISTS

     My weekly column in Magazine NARA (Sweden) but I translated it into English for you.        

      MY DOGS ARE MY MINI-BUDDHISTS

Living with former stray dogs is a wonderful learning experience. For several years I have followed individual street dogs or families groups among the strays.  The sense of freedom I feel with them is a kind of independence, as in constant meditation!

For me, stray dogs are my mini- Buddhists. They teach me a lot about being in touch with the present.  I am their student, invited to take part in the school of life.  Street dogs have no expectations!  And so, they have no disappointments.  Expectations are something I wrestle with in many different situations. Stay dogs are unconditional love.  I often try to love unconditionally.  In my “pack” of former strays, when we rest together during the day everything feels like fulfillment.  

Street dogs’ intuition is outstanding. They listen to their inner compass; their intuition is as a survival tool for them.  I practice with my own inner compass, to rely more on my intuition.  If they receive food, they are happy, content and satisfied.  They don’t seek to have more than they need.

Yet I still practice my desires, with dreams that I can strive for and share with fellow human beings.

When (stray) dogs are adopted, within two weeks they stop to use their internal compass.  In most cases they will be “reprogrammed " by their new owners, just as what happens with most children.  Children also drop their intuition, as they get older.  As adults and parents, we think for the children.  It is hard not to, they need our direction, guidance and experience to learn and grow.  Or so we tell ourselves.  The same things we do for most of the dogs.  We teach them the human language, which eventually replaces their inner knowledge, their intuition.  When we dare to rely as much on intuition as children and stray dogs do, we find our own divinity within our purpose and ourselves.  We can learn and teach out our knowledge and have more compassion. To find a balance with the inner knowledge and to dare share the wisdom together with our community. Close your eyes!  Do not look at who's coming with a wisdom message for you, but listen and the book of knowledge opens up in your mind.

We do not know who our teachers are! Let your expectations vanish and open your heart to your inner compass.  I thank my mini- Buddhists for this life's wisdom.  They have a free mind without an ego, such that I aspire to myself.

I'm trying to remember what my soul already knows.

That's Amore !

Photo Ulla Linders, Lori Garcia

WEEKLY COLUMN MAGAZINE NARA

Krönika

MINA HUNDAR AR MINA MINI BUDDHISTER

Att leva tillsammans med gatuhundar är en lärorik upplevelse. Under flera års tid har jag följt enskilda gatuhundar eller familjer i grupp. Den frihetskänsla jag känner tillsammans med dem är en slags obundenhet, som i ständig meditation!

När vi vilar tillsammans under dagen är allting i helhet. För mig är gatuhundarna mini-buddhister. De lär mig massor med att vara i kontakt med nuet. Jag är deras elev, inbjuden till en del av livets skola. Gatuhundarna har inga förväntningar!  Förväntningar är något jag brottas med i många olika situationer. De är villkorslös kärlek. Jag försöker ofta att älska villkorslöst.

Gatuhundarnas intuition är enastående. De lyssnar på sin inre kompass, intuitionen är som ett redskap i överlevnad. Jag tränar med min egen inre kompass, att lita mer på min intuition. Får hundarna bara mat är de lojala och nöjda. Jag övar fortfarande på mina önskningars skepnader, med drömmar som jag kan sträva efter och dela med mig av till andra medmänniskor.

När hundarna blir adopterade slutar de inom loppet av två veckor att använda sin inre kompass. I de flesta fallen blir de ”omprogrammerade” av sina nya ägare, precis som med många barn. Barn tappar också intuitionen ju äldre de blir. I många fall tänker vi åt barnen. Likadant gör vi för de flesta hundar. Vi lär dem människans språk.

När vi vågar lita lika mycket på vår intuition som barn och gatuhundar gör, finner vi vår egen gudomlighet inom oss och vårt syfte. Vi kan leva ut kunskapen och mer medkänsla, och finna en balans med vår inre kunskap till samhället. Blunda! Titta inte på vem som kommer med vishetens budskap, utan lyssna och kunskapens bok öppnas upp för ditt inre.

Vi vet inte vem våra lärare är! Låt förväntningarna försvinna och öppna ditt hjärta för din inre kompass. Jag tackar mina mini-buddhister för livets visdom. De har en fri själ utan ego, en sådan jag strävar efter själv. Jag försöker minnas vad min själ redan vet.

That’s Amore!

Foto, Ulla Linders, Lori Garcia