Krönika
”Hur många hundar har du egentligen?” Det är
en fråga jag ofta får, från positivt nyfikna människor. ”Några stycken”, mumlar
jag då. Jag fladdrar med svaret eftersom vi har många hundar. Du behöver räkna
på fler än två händer för att få fram svaret.
Att
arbeta med djur i krissituationer är ofta svårt. En hund kan bli lämnad bunden
vid min grind. Och jag får motta samtal från familjer som ska lämna landet, som
inte kommer ta med sig sina fyrbenta vänner.
Jag får se djur som är sjuka, som
ingen vill ta hand om. Jag kan inte blunda. Varje hund i min familj har sin
egen unika historia att berätta. De har adopterat oss, inte tvärtom. Min man
har räddat några och ibland kan vi känna att vi måste dra ned på antalet
hundar.
“Trooper måste finna ett nytt hem?”, kan jag säga irriterat.
“Varför
alltid mina hundar!
Hur är det med Sven”, kontrar min man då.
“Nej, han
stannar!”, är mitt bestämda svar.
Så slutar dagen med att vi har samma antal
hundar kvar. Tack och lov!
Hundarna äter på nedervåningen. Min man jonglerar
med matskålarna, och delar ut dem på deras bestämda matplatser. En gång hörde
jag honom plötsligen ropa upp till övervåningen: ”Älskling, här står en ljusgrå
hund och viftar på svansen. Jag minns inte att vi har en grå hund?”
Då log jag
och kröp ihop bakom min bok som jag läste.
”Kan vi behålla honom?”, ropade jag
tillbaka.
Som djurkommunikatör är det oerhört smärtsamt att höra hundarnas
bakgrund och känna av deras energier och brustna hjärtan. När jag var svårt
sjuk, med värk i kroppen och svårighet att gå, fick hundarna mig att gå upp
varje morgon och kämpa på. De är alltid lugna, glada och med massor av tålamod.
Jag
har alltid varit imponerad över hur snabbt de sjuka hundarna återhämtat sig på
kort tid på vårt Hospice. Medan det kan ta år för oss människor
att bli friskare när vi drabbats av någon sjukdom.
I mitt
anteckningsblock kan jag läsa om hundarna: ”Daglig meditation, fasta, healing,
glada svansviftningar (trots smärta).”
Aldrig förlorar hundarna tron på sig själva
eller livet. De stänger av tankarna.
Med 14 "mini-buddhister" i vårt
hem är en sak säkert, kärleken flödar och jag har mycket att tacka dem för.
Namaste.
Veckans kronika i Tidningen Nara
No comments:
Post a Comment