LJUS OCH SANG NAR DET KANNS TUNGT

Krama Era barn. 

Denna gang har jag valt att inte visa mina barn vad som hänt i Belgien. Tvn star stängd i vardagsrummet. Nyheterna laser jag ensam pa min iPhone.
Mina barn tänder varsitt ljus och jag frågar dem om vi inte kan sjunga en vacker sang till ett land som just nu ar ledsamt. En sang till människorna ute i världen som ar ledsna.

Vi sjunger högt och vi kramar hela världen i vara inre hjärtan! De vet att någonting hander dar ute, deras intuition ar skarp.

Olivia snart 11 ar gammal, fick svart att andas for några dagar sedan. Hon fick tryck over bröstet. Vi pratade och pratade. Till slut kom det fram. Hon ar rädd !
Hon ar sa rädd att hon far svart att andas. Hennes rädsla att vi skall förlora vart hus och vandra for att fa hjälp. Hon ar rädd jag skall do! Hennes monster lever dar ute och inte under sangen som Carina Bergfeldt skriver i Aftonbladet.

Aven om tvn in ar pa, prater barnen med varandra. I en by med mångkultur ar naturligtvis åsikterna väldigt olika och starka.

Smärtan inom mig ar oandlig, men samtidigt måste jag visa mod. Vi föräldrar far inte tappa vart mod.

Tand ett ljus och ge Era barn en extra kram. That's Amore!

‪#‎enoughisenough‬

Aftonbladets krönika Klicka har 

Kärlek och ljus övervinner mörkret

Krönika

Redan som treåring lade Olivia sina små händer på min mage, när jag nämnde för henne att jag hade ont. Hon använde aldrig ordet healing, utan placerade sina händer med självsäkerhet där smärta fanns. Inga ord!

Olivia ber dagligen för vår hund Sven som ofta har epilepsianfall. Jag, i min hektiska värld, säger i förbifarten att det är supergulligt av henne att tänka på honom. Fortfarande som nioåring vet hon om förmågan som hon har i sina händer.

Jag tittar på Olivia med en blandning av nyfikenhet och beundran. 
“Mamma skall jag lära dig att be?” frågar hon mig.
Jag frågar henne om jag skall knäppa mina händer och blunda.
”Nej du behöver inte blunda men titta upp emot himlen och tala med klar röst vad du önskar. Var inte rädd mamma, för då bryter du din önskan.” 
Jag tittar utforskande på henne. 
”Olivia, vet du vem Gud är?”
”Ja, det är han som lyssnar när vi lyssnar?” svarar hon.
”Menar du som lyssnar när vi pratar?”
Hon skakar på huvudet. 
”Man kommunicerar också när man lyssnar”

Jag förstår först inte vad hon menar, men under min morgonmeditation inser jag vad hon har sagt. När jag är tyst och lyssnar, tänker och sänder jag samtidigt. Intuitiva ord blir både svar och frågor som flödar.

”Vet du vem mörkret är?” frågar jag henne lite försiktigt en dag när vi promenerar tillsammans i skogen.
”Ja, det är den mörka guden! Men mamma, var inte rädd för då gillar han dig. Tänk glada tankar och du har den ljusa guden hos dig”
Jag stirrar på Olivia och nästan snubblar över trädrötterna framför mig. Jag hade aldrig hört de orden från någon tidigare. Det kändes stort att höra dessa otroligt kloka ord komma från min Olivia. Stolt tittar jag upp emot himlen som Olivia har undervisat mig att göra. Mina läppar rör sig tyst.

"Tack du ljusa Gud för min Olivia." viskar jag. 
 


That’s Amore!

#tidningennara #spiritual #children