Veckans Kronika i Tidningen NARA

 

Krönika

                                                       Mias son Max övar på att prata med ett 3-4 veckor gammalt lamm.

Foto Anke Gunkel.

VARA DJUR TALAR BARA ETT SPRAK

Att jag kommunicerar med djuren tycker Max är väldigt fascinerande. "Hur gör du mamma?” frågade han en dag, ”Har djuren en röst?”. Jag förklarade för honom att jag inte vaknade upp en morgon och hörde djuren prata, utan det har växt fram genom åren.

Jag hör inga röster, det är energier med snabba bildfrekvenser som jag översätter med mina egna ord. Jag blundar och känner med sinnena. Jag ser också djurens energifält omkring dem.

Numera arbetar jag med att läsa av sjuka djur på vår veterinärklinik i Italien. Runt omkring djurens kroppar ser jag som ett vibrerande fält, likt solen. Ibland är fältet starkare och ibland svagare. Precis som vår dimmer till vardagsrumslampan. Max och jag skruvade på knappen och fick fram olika styrkor.

Många gånger är det färger i energifältet. För mig är det lättare att läsa av djur än människor. Djur har inte lika många olika färger samtidigt och de skiftar inte lika ofta som hos människan.

Max tog en tugga på sin frukostmacka och frågade: ”Vilken färg har jag?”.

”Du är grön och skön!”, svarade jag.

Skrattande gick Max ut i det varma solskenet för att kommunicera med djuren. Hans glädje var stor, när han kom tillbaka. Han hade träffat hundar, fåglar och myror.

”Mamma! Djuren kommunicerar inte med massa olika språk som vi människor. De har ett och samma.”

”Vad säger hundarna, fåglarna och myrorna?”, frågade jag Max.

”Att de älskar mig och jorden! Men att vi ska sluta skräpa ned.”

Jag fnissade åt hans fina kommentar.

Under dagen fick jag hem en ny klient. En liten, beige hanhund med väldigt svaga energier. Det var som ”glapp i kontakten”, energierna vibrerande ojämnt. Färgen runt omkring honom var gul, svagt gul. Hunden Sam stod sidan om ägaren, stillsamt.  Jag kände att Sam gärna ville stanna kvar hos sin familj. Utan att säga adjö till hunden gav ägaren mig kopplet och körde därifrån. Det tog tid innan Sam öppnade upp för att kommunicera med mig. 

Mina 13 hundar hälsade på honom och accepterade honom in i flocken efter endast en minuts sniffande. Från hunden kände jag massor av missförstånd från familjen! Rädslan for att dö ensam eller att bli övergiven var stor inom Sam.

En kväll när hans förra familj kommit hem hade Sam legat i sin egen avföring. Han straffades! När det hände i deras bil fick de nog. Familjen ville avliva honom men veterinären vägrade. Min organisation var sista utvägen.

Vad familjen inte förstod var att Sam led av epilepsi. När han fick ett anfall kissade och bajsade han ned sig. Det var därför jag fick känslan av ”glapp” i energifältet. Han förlorar ideligen massor av energi. I morgon ska vi träffa en veterinär som ska undersöka Sam och ge honom rätt medicin. Jag ser i hans energifält att det finns hopp, tillsammans!

That’s Amore!

Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Anke Gunkel 

Publicerad: 2014-04-24

TO DARE TO LET GO

To dare let go

The first time I saw Ariel was back in 2008, at one of the worst shelters in southern Italy.  The dogs were standing in their own feces.  Food, they received every fifth day and the lack of water often made them drink their own urine.

Amidst all the filth and suffering, Ariel captured my eyes and my heart.  A black and white, shaggy dog, she happily limped up to the fence with her misshapen front leg.  The leg had been broken in four different places and had self healed long ago.  It hurt my soul to think of what she had gone through, but to see her positivity gave me an incredible strength.  She had been in four different shelters during her life, likely the vast majority of her life spent behind bars.  I whispered into her ear that she could come home with me. That day I adopted Ariel and four other dogs.

The smell was cruel in that place, only the flies felt lucky!  Ariel had an incredible ability to open up other people's hearts.  When the volunteers saw her misshapen leg, they expressed their horror. The next moment they looked into her eyes and Ariel's tail started to go like a propeller.  She healed people, implanted a calmness inside of them.  Suddenly, they saw the beauty, her soul, pure and forgiving.

One morning, after five wonderful years and a move to Germany together, I saw that her energies were not as vibrant as usual. We had a blood test done.  The result was devastating to me!  Her internal organs were beginning to shut down.  After a few days Ariel, stopped to eat and drank only water.  When I looked at her, she wagged her tail, “thump, thump"  like a Morse Code of love.  The most difficult decision came; to let go of the one you love.

Although I know there is a heaven for animals, I was heartbroken.  A friend showed me compassion even though I knew she was not fond of dogs.  She smiled and told me how difficult it had been for her when her mother slipped into Alzheimer's grip.  It's painful to see someone you love slip away from you.

I told Max and Olivia that Ariel was very sick.  Their behavior around Ariel changed to be more calmly inside.  A peace of mind shrouded the house!  The group of twelve dogs, each walked up to Ariel, sniffed her and walked away.  It was their way of saying goodbye.  I tried to be as strong as they.  Daring to love in the fullest, and when it was time, let the heart be full of love and satisfaction for the time we had together.  Ariel taught me that whatever happens in life, you do not forget, but it is important to be able to let go and continue to live with love and trust.

The vet came and helped Ariel over to the other side.  One of my dogs, Shiloh, laid down beside her. When someone in the pack tried to come up, Shiloh growled and chased them away.  With her nose, she tried to cover Ariel with the blanket that she was lying on, like burying her.  It was most interesting, as Shiloh had acted much the same way when we lost our Black Labrador Retriever Ranger in Italy.

I cried! Olivia put her arms around my neck, "Mom, breathe in and out!"  Outside, it was raining heavily. Max wanted to build a doghouse above the grave "so that Ariel does not get wet.”

Max went on with his own hypothesis, "Mom, what if Ariel is just sleeping!  Do you think God gets angry that we send a sleeping dog up to Him?"

Olivia glared at him, "Ariel is healthy now. She has already had a meeting with God.  God does not accept anyone who is not ready! "

I responded tenderly upon Olivia's words, "no one”.  She knew that we all would go up there, animals and people traveling to another place when we are finished here on earth.

That's Amore!

MIN KRONIKA I NARA//MY COLUMN IN SWEDISH MAGAZINE NARA

Our children live in both worlds

Now I'm back again, writing columns here on Nära! I really missed writing and staying in touch with my readers. My columns will, as before, be about my work as an animal communicator and my burning passion as an animal rescuer in southern Italy.

Also, I will write about my children, who have a strong connection with the other side as well.  Olivia, my eight year old daughter, has certainly confirmed several times that children have a natural ability to communicate with the universe and spirits.  For me, Olivia is the largest and most enriching information source with and about communication with life.

She also communicates with the nature spirits!  Many times I have been touched by her wisdom.  When I want to know more, she looks at me with her big blue eyes.

" What? " I ask.

As soon as my question has been asked, her connection with the universe has been interrupted; my question has interfered with her innate intuition.  It is difficult to master the process of interweaving one’s thoughts and intuition, that otherwise will interrupt the universal connection.  It's obvious that Olivia travels between two frequencies.  She travels back and forth between these two worlds.

Many people ask me when I discovered my psychic ability.  I did not wake up one morning and shout, "I can hear what animals are saying! "

This ability has emerged from childhood, I was lucky that I didn’t lose it completely as I grew up and was “inculcated”.  We are all born with this ability, more or less.  It is a gift!  There is also a gift to be able to love, to feel and to be able to share. That's the feeling I often have when I communicate with animals and listen to children's wise comments.  Through Olivia, I now feel more confident that we have the ability with us during our early, formative years.  Even as a two-year-old Olivia began to talk about other souls who she saw and toys began to play by themselves in her room!  Down in the kitchen, we had a radio that began to play, about the same time every night, but when Olivia's dad was out of town it never happened.  Our dogs amusedly lifted their eyelids where they lay and looked at us as we ran around in search for the intruders!  

Nowadays we are living in southern Germany, in an old house that dates from 1848.  Max, Olivia's brother who is two years younger, is not so fond of it, he said: "Mom, I do not like this house, here are so many old people! "

Olivia looked at him with patience in her eyes, "Max, it's not old people, it's their spirits."

It is wonderful to hear the two of them talk about the same thing, but use different terms.  Children are “traveling” in two worlds and carry important little messages back to us .

That's Amore !

Mia Mattsson - Mercer

Text: Mia Mattsson - Mercer

Photo: Shutterstock

Published: 2014-04-10

Våra barn ser två världar

Krönika

Nu är jag tillbaka med att skriva krönikor här på Näras hemsida igen! Jag har verkligen saknat skrivandet och att få ha kontakt med er läsare. Mina krönikor kommer, precis som tidigare, att

handla om mitt arbete som djurkommunikatör och min brinnande passion som djurräddare i södra Italien.

Dessutom kommer jag att skriva om mina barn som har stark kontakt med Andra sidan. Olivia, min åttaåriga dotter, har verkligen bekräftat flera gånger att barn har en naturlig förmåga att kommunicera med universum och själar. För mig är Olivia den största och mest berikande informationskällan med livskommunikation.

Hon kommunicerar även med naturväsen! Många gånger har jag blivit varmt berörd av hennes vishet. När jag vill veta mer tittar hon på mig med sina stora blå ögon. ”Vad?”, frågar jag. Så fort min fråga har ställts har hennes tänkande gått in och stört intuitionen.

Det är svårt att tygla tankarna som avbryter den universella kontakten. Det märks att Olivia pendlar mellan två frekvenser. Hon färdas fram och tillbaka mellan två världar.

Många frågar mig när man upptäcker sin medialitet. Jag vaknade inte upp en morgon och hojtade “Jag kan höra vad djur säger!”

Det här har växt fram igen från barndomen. Vi födds alla med denna förmåga. Det är en gåva! Det är även en gåva att kunna älska, känna och att kunna dela med sig. Det är känslan jag ofta har när jag kommunicerar med djur och lyssnar till barns kloka kommentarer. Genom Olivia känner jag mig numera mer säker på att vi har förmågan med oss upp under vår uppväxt.

Redan som tvååring började Olivia prata om andra själar som hon såg och leksaker började spela i hennes rum! Nere i köket började radion spela ungefär vid samma tidpunkt varje kväll, men när Olivias pappa var bortrest hände det aldrig. Våra hundar lyfte endast ett roat ögonlock där de låg och tittade på oss när vi sprang omkring sökandes efter inkräktaren!

Numera är vi bosatta i södra Tyskland, i ett gammalt hus från år 1849. Max, Olivias två år yngre bror, är inte så förtjust i det, han sa: ”Mamma, jag gillar inte det här huset, här är så många gamla människor!”

Olivia tittar på honom med tålamod i ögonen, ”Max, det är inte gamla människor, det är själar”. Det är helt underbart att få höra de båda tala om samma sak men använder sig av olika ord. Barn befinner sig i två världar och har viktiga små budskap till oss.



That’s Amore!


Mia Mattson-Mercer

Text: Mia Mattson-Mercer

Foto: Shutterstock, Privat

Publicerad: 2014-04-10

WORDS ARE POWERFUL

 Olivia’s tears were falling down heavily and determent on her cheeks.
 “I miss my Godfather so much! And it’s not fair that Max is having his Godparents here in Germany   and mine are so far away.”

Being a multi-cultural child isn’t always easy.  Different nationalities, different countries leave long gaps in-between seeing the ones you care most about.  This time when we flew to Sweden, we got to see her Godfather Benny again.   He has been busy traveling around and working a lot in many countries.   Olivia was exited to see him again-- and we all were.  

In Malmo, we went into the spiritual bookstore Sok & Finn.  Benny’s books were standing on the bookshelves, his face peering out at the customers (--seven books not bad my friend).  I pointed at one of them, and asked Olivia, “Who is that?”

 Her eyes sparkled, “Benny! Is he famous?  I didn’t know he was famous!”

We had never talked about Benny’s profession or his books.  For us, he is a friend.  Olivia took the book and walked up to the cashier, “Look, this is my Godfather!”

So proud over someone’s success, and not feeling any envy.

Both my children feel and share love; they love hugging people.  I guess they get that from four years growing up in Southern Italy; where joy, appreciation and love were the ingredients in our life.

Benny and Olivia finally got to meet and she was so satisfied to be around him again.  He understood her longing, to feel close to him.  When it was time to leave he said he wanted to give her a special gift.  We drove to the Efva Attling jewelry store and we walked in.  Her creations are magnificent!  They have tiny messages on them that has such deep meaning to the one who wears her creations.   Benny and Olivia chose a necklace with the words; ‘I Miss You.”

Olivia felt special, and kisses it every now and then, feeling longed for.

“I know Benny will always be there for me,” she said after we had said our good-byes.

That’s Amore!