Mia Mattsson-Mercer Born in 1964, Sweden. Author to three books. Writing a web-column for the Magazine NARA. “That’s Amore” is my catch phrase. Finishing the manuscripts for two different books. Also HomeSchooling Mother. Worked: United States, Germany, Switzerland, Bosnien, Bulgaria, France, Ireland, Italy, Portugal and Bahrain Founder/CEO Animals Without Limits. I am a proud Lyme disease, Child Abuse and Animal Warrior.
Friday, June 6, 2014
KRONIKA I SVENSKA TIDNINGEN NARA
Lyssna på djurens energier!
Krönika
En gång besökte jag en framgångsrik hopphäst med ryggbesvär här
i Tyskland. Hästen, en vacker skimmel, stod i en box och tittade ut genom
fönstret. Det såg ut som om hon stod och drömde, och på ett sätt gjorde hon det
också. Hästen Jessies karriär som hopphäst var över.
Hästägaren, en ödmjuk
kvinna, ville göra allt för att hennes älskade häst skulle vara lycklig. På
senaste tid hade Jessie varit ledsen, hon hade ingen lust att äta. Kvinnan
saknade Jessies varma gnäggande på morgonen. Stoet var ledset över att inte
kunna åka på fler tävlingar. Hon saknade sin karriär och att känna sig
betydelsefull!
Kvinnan frågade mig vad
hon kunde göra. Jag sa lite skämtsamt att hon kunde göra Jessie fin, lasta
henne på transporten och köra till några tävlingar. Jessies och hennes ägare
bodde i ett tävlingsinriktat område där det hölls flera tävlingar i månaden.
Efter ett par veckor fick
jag veta att kvinnan hade gjort som jag sagt. Redan efter första dagen som
tävlingsborstad och på plats på en tävling hade Jessie gnäggat glatt när de
lastade av henne. Jessie, som var en rutinerad häst, fick nu träffa sina
hästvänner igen! Det gav henne en friskare aptit vilket gjorde hennes ägare
gladare. Djur kan känna samma känslor som vi. Efter en lång period som
framgångsrik och efter många äventyr tillsammans med sin ägare hade nu en
tomhet fyllt Jessies hjärta. Men med en underbar och lyhörd ägare, som såg till
att fylla hennes hjärta med äventyr igen, var Jessie nöjd som åskådare
istället!
Hemma satt Max, min son,
på golvet tillsammans med vår labradorkorsning Jazz. För ett par veckor sedan
fick Jazz ett slaganfall och det visade sig att hon har ett hjärtfel. Max
visste om att vi nästan hade förlorat henne, men inte vilka kroppsdelar som var
sjuka. Han satte sig på golvet och gned sina händer fram och tillbaka som om
han värmde dem.
”Fryser du?” frågade jag
Max
”Mamma! Mina händer blir varmare och så lägger jag dem runt Jazz huvud
eller på hennes bröstkorg. Då Jazz blir glad och somnar, hon tycker det är
skönt.”
Mitt hjärta fylldes av
värme. Min Max, 6 år gammal, sitter och ger Jazz healing. Både Jessies ägare
och Max lyssnade på sina djurs energier. De såg ingenting, men tittade med sina
inre ögon som guidade dem till svaren.
That’s Amore!
Subscribe to:
Posts (Atom)