Monday, October 27, 2014

Kärleken är stor i vårt hem



Krönika
”Hur många hundar har du egentligen?” Det är en fråga jag ofta får, från positivt nyfikna människor. ”Några stycken”, mumlar jag då. Jag fladdrar med svaret eftersom vi har många hundar. Du behöver räkna på fler än två händer för att få fram svaret.

Att arbeta med djur i krissituationer är ofta svårt. En hund kan bli lämnad bunden vid min grind. Och jag får motta samtal från familjer som ska lämna landet, som inte kommer ta med sig sina fyrbenta vänner.

Jag får se djur som är sjuka, som ingen vill ta hand om. Jag kan inte blunda. Varje hund i min familj har sin egen unika historia att berätta. De har adopterat oss, inte tvärtom. Min man har räddat några och ibland kan vi känna att vi måste dra ned på antalet hundar.



“Trooper måste finna ett nytt hem?”, kan jag säga irriterat. 
“Varför alltid mina hundar! 
Hur är det med Sven”, kontrar min man då. 
“Nej, han stannar!”, är mitt bestämda svar. 
Så slutar dagen med att vi har samma antal hundar kvar. Tack och lov!



Hundarna äter på nedervåningen. Min man jonglerar med matskålarna, och delar ut dem på deras bestämda matplatser. En gång hörde jag honom plötsligen ropa upp till övervåningen: ”Älskling, här står en ljusgrå hund och viftar på svansen. Jag minns inte att vi har en grå hund?”  
Då log jag och kröp ihop bakom min bok som jag läste. 
”Kan vi behålla honom?”, ropade jag tillbaka.


Som djurkommunikatör är det oerhört smärtsamt att höra hundarnas bakgrund och känna av deras energier och brustna hjärtan. När jag var svårt sjuk, med värk i kroppen och svårighet att gå, fick hundarna mig att gå upp varje morgon och kämpa på. De är alltid lugna, glada och med massor av tålamod.


Jag har alltid varit imponerad över hur snabbt de sjuka hundarna återhämtat sig på kort tid på vårt Hospice. Medan det kan ta år för oss människor att bli friskare när vi drabbats av någon sjukdom. 


I mitt anteckningsblock kan jag läsa om hundarna: ”Daglig meditation, fasta, healing, glada svansviftningar (trots smärta).” 
Aldrig förlorar hundarna tron på sig själva eller livet. De stänger av tankarna.

Med 14 "mini-buddhister" i vårt hem är en sak säkert, kärleken flödar och jag har mycket att tacka dem för.

 Namaste.


Veckans kronika i Tidningen Nara

No comments: