My BRAVE GIRL

My brave little girl....mom ran and ran. Now she wants to rescue snake. Eh?

KRONIKA I SVENSKA TIDNINGEN NARA

Lyssna på djurens energier!

Krönika

En gång besökte jag en framgångsrik hopphäst med ryggbesvär här i Tyskland. Hästen, en vacker skimmel, stod i en box och tittade ut genom fönstret. Det såg ut som om hon stod och drömde, och på ett sätt gjorde hon det också. Hästen Jessies karriär som hopphäst var över.

Hästägaren, en ödmjuk kvinna, ville göra allt för att hennes älskade häst skulle vara lycklig. På senaste tid hade Jessie varit ledsen, hon hade ingen lust att äta. Kvinnan saknade Jessies varma gnäggande på morgonen. Stoet var ledset över att inte kunna åka på fler tävlingar. Hon saknade sin karriär och att känna sig betydelsefull!

Kvinnan frågade mig vad hon kunde göra. Jag sa lite skämtsamt att hon kunde göra Jessie fin, lasta henne på transporten och köra till några tävlingar. Jessies och hennes ägare bodde i ett tävlingsinriktat område där det hölls flera tävlingar i månaden.

Efter ett par veckor fick jag veta att kvinnan hade gjort som jag sagt. Redan efter första dagen som tävlingsborstad och på plats på en tävling hade Jessie gnäggat glatt när de lastade av henne. Jessie, som var en rutinerad häst, fick nu träffa sina hästvänner igen! Det gav henne en friskare aptit vilket gjorde hennes ägare gladare. Djur kan känna samma känslor som vi. Efter en lång period som framgångsrik och efter många äventyr tillsammans med sin ägare hade nu en tomhet fyllt Jessies hjärta. Men med en underbar och lyhörd ägare, som såg till att fylla hennes hjärta med äventyr igen, var Jessie nöjd som åskådare istället!

Hemma satt Max, min son, på golvet tillsammans med vår labradorkorsning Jazz. För ett par veckor sedan fick Jazz ett slaganfall och det visade sig att hon har ett hjärtfel. Max visste om att vi nästan hade förlorat henne, men inte vilka kroppsdelar som var sjuka. Han satte sig på golvet och gned sina händer fram och tillbaka som om han värmde dem.

”Fryser du?” frågade jag Max
”Mamma! Mina händer blir varmare och så lägger jag dem runt Jazz huvud eller på hennes bröstkorg. Då Jazz blir glad och somnar, hon tycker det är skönt.”

Mitt hjärta fylldes av värme. Min Max, 6 år gammal, sitter och ger Jazz healing. Både Jessies ägare och Max lyssnade på sina djurs energier. De såg ingenting, men tittade med sina inre ögon som guidade dem till svaren.

That’s Amore!

 Mia Mattsson Mercer

CATTY

Very catty and I love it!

WEEKLY COLUMN IN Swedish Magazine Nara

                                                CAN YOU TALK WITH DEAD ANIMALS?

My weekly column in Magazine Nara

Pa Svenska Klicka Har Min Kronika i Tidningen Nara

Part 1,

“Can you really get in touch with animals who have crossed over to the other side?”  It is a question I am often asked.  Of course we can!

Animals also have a soul, one that wanders to another dimension.  The first time I wrote about having contact with the other side was in my first book "Listen When Animals Talk (2000)."  My beloved horse had crossed over to the other side.  My grief was immense.

I went to a woman to get a body massage.  She (Annika) and I had several times talked about a different kind of body therapy that she worked with, Body Harmony!

My curiosity was piqued.  Annika told me what to do: Relax and breathe calmly.  If I saw any pictures I could talk about them out loud to her.  I did not understand what it was that I saw, spirituality had not made ​​its appearance in my life at that point.

Suddenly, I saw and experienced something far greater that I could have imagined.  The images I saw proved to me that there is an animals' paradise.

I fell into a kind of daze, my body felt light.  I floated up even though I lay perfectly still.  My breathing became deeper and deeper. My consciousness was reduced to only being. Suddenly, a black and white stallion showed up behind my closed eyes. He was pretty, proud and inspired confidence. He galloped and had control over all the other horses galloping around in a crescent.  We were in a valley where the grass was green and lush; I was even able to see the dew drops on every blade of grass. Eventually, my old horse Sigge came along last.  He limped. I felt myself tighten my muscles, I sensed his presence, and I screamed; “He is still limping!!”

I woke up sweaty and confused. I looked into the woman's eyes that were calmly trying to get me to breathe easier. "You find it easy to capture other people's energy patterns. What you got to experience here was another dimension of the animals, where they return after their life here on earth."

It's a wonderful place that exists for all of our animals when they are finished here on earth.  A place where the colors are more intense and tranquility vibrates peacefully.  A place of love without pain.  A true paradise!

That's eternal Amore!

MY DOGS ARE MY MINI BUDDHISTS

     My weekly column in Magazine NARA (Sweden) but I translated it into English for you.        

      MY DOGS ARE MY MINI-BUDDHISTS

Living with former stray dogs is a wonderful learning experience. For several years I have followed individual street dogs or families groups among the strays.  The sense of freedom I feel with them is a kind of independence, as in constant meditation!

For me, stray dogs are my mini- Buddhists. They teach me a lot about being in touch with the present.  I am their student, invited to take part in the school of life.  Street dogs have no expectations!  And so, they have no disappointments.  Expectations are something I wrestle with in many different situations. Stay dogs are unconditional love.  I often try to love unconditionally.  In my “pack” of former strays, when we rest together during the day everything feels like fulfillment.  

Street dogs’ intuition is outstanding. They listen to their inner compass; their intuition is as a survival tool for them.  I practice with my own inner compass, to rely more on my intuition.  If they receive food, they are happy, content and satisfied.  They don’t seek to have more than they need.

Yet I still practice my desires, with dreams that I can strive for and share with fellow human beings.

When (stray) dogs are adopted, within two weeks they stop to use their internal compass.  In most cases they will be “reprogrammed " by their new owners, just as what happens with most children.  Children also drop their intuition, as they get older.  As adults and parents, we think for the children.  It is hard not to, they need our direction, guidance and experience to learn and grow.  Or so we tell ourselves.  The same things we do for most of the dogs.  We teach them the human language, which eventually replaces their inner knowledge, their intuition.  When we dare to rely as much on intuition as children and stray dogs do, we find our own divinity within our purpose and ourselves.  We can learn and teach out our knowledge and have more compassion. To find a balance with the inner knowledge and to dare share the wisdom together with our community. Close your eyes!  Do not look at who's coming with a wisdom message for you, but listen and the book of knowledge opens up in your mind.

We do not know who our teachers are! Let your expectations vanish and open your heart to your inner compass.  I thank my mini- Buddhists for this life's wisdom.  They have a free mind without an ego, such that I aspire to myself.

I'm trying to remember what my soul already knows.

That's Amore !

Photo Ulla Linders, Lori Garcia

WEEKLY COLUMN MAGAZINE NARA

Krönika

MINA HUNDAR AR MINA MINI BUDDHISTER

Att leva tillsammans med gatuhundar är en lärorik upplevelse. Under flera års tid har jag följt enskilda gatuhundar eller familjer i grupp. Den frihetskänsla jag känner tillsammans med dem är en slags obundenhet, som i ständig meditation!

När vi vilar tillsammans under dagen är allting i helhet. För mig är gatuhundarna mini-buddhister. De lär mig massor med att vara i kontakt med nuet. Jag är deras elev, inbjuden till en del av livets skola. Gatuhundarna har inga förväntningar!  Förväntningar är något jag brottas med i många olika situationer. De är villkorslös kärlek. Jag försöker ofta att älska villkorslöst.

Gatuhundarnas intuition är enastående. De lyssnar på sin inre kompass, intuitionen är som ett redskap i överlevnad. Jag tränar med min egen inre kompass, att lita mer på min intuition. Får hundarna bara mat är de lojala och nöjda. Jag övar fortfarande på mina önskningars skepnader, med drömmar som jag kan sträva efter och dela med mig av till andra medmänniskor.

När hundarna blir adopterade slutar de inom loppet av två veckor att använda sin inre kompass. I de flesta fallen blir de ”omprogrammerade” av sina nya ägare, precis som med många barn. Barn tappar också intuitionen ju äldre de blir. I många fall tänker vi åt barnen. Likadant gör vi för de flesta hundar. Vi lär dem människans språk.

När vi vågar lita lika mycket på vår intuition som barn och gatuhundar gör, finner vi vår egen gudomlighet inom oss och vårt syfte. Vi kan leva ut kunskapen och mer medkänsla, och finna en balans med vår inre kunskap till samhället. Blunda! Titta inte på vem som kommer med vishetens budskap, utan lyssna och kunskapens bok öppnas upp för ditt inre.

Vi vet inte vem våra lärare är! Låt förväntningarna försvinna och öppna ditt hjärta för din inre kompass. Jag tackar mina mini-buddhister för livets visdom. De har en fri själ utan ego, en sådan jag strävar efter själv. Jag försöker minnas vad min själ redan vet.

That’s Amore!

Foto, Ulla Linders, Lori Garcia

DOGS IN HEAVEN

“Ask the animals, and they will teach you...In God’s hand is the life of every creature, and the breath of all mankind.” (Job 12:7 and10)

That's Amore!

Veckans Kronika i Tidningen NARA

 

Krönika

                                                       Mias son Max övar på att prata med ett 3-4 veckor gammalt lamm.

Foto Anke Gunkel.

VARA DJUR TALAR BARA ETT SPRAK

Att jag kommunicerar med djuren tycker Max är väldigt fascinerande. "Hur gör du mamma?” frågade han en dag, ”Har djuren en röst?”. Jag förklarade för honom att jag inte vaknade upp en morgon och hörde djuren prata, utan det har växt fram genom åren.

Jag hör inga röster, det är energier med snabba bildfrekvenser som jag översätter med mina egna ord. Jag blundar och känner med sinnena. Jag ser också djurens energifält omkring dem.

Numera arbetar jag med att läsa av sjuka djur på vår veterinärklinik i Italien. Runt omkring djurens kroppar ser jag som ett vibrerande fält, likt solen. Ibland är fältet starkare och ibland svagare. Precis som vår dimmer till vardagsrumslampan. Max och jag skruvade på knappen och fick fram olika styrkor.

Många gånger är det färger i energifältet. För mig är det lättare att läsa av djur än människor. Djur har inte lika många olika färger samtidigt och de skiftar inte lika ofta som hos människan.

Max tog en tugga på sin frukostmacka och frågade: ”Vilken färg har jag?”.

”Du är grön och skön!”, svarade jag.

Skrattande gick Max ut i det varma solskenet för att kommunicera med djuren. Hans glädje var stor, när han kom tillbaka. Han hade träffat hundar, fåglar och myror.

”Mamma! Djuren kommunicerar inte med massa olika språk som vi människor. De har ett och samma.”

”Vad säger hundarna, fåglarna och myrorna?”, frågade jag Max.

”Att de älskar mig och jorden! Men att vi ska sluta skräpa ned.”

Jag fnissade åt hans fina kommentar.

Under dagen fick jag hem en ny klient. En liten, beige hanhund med väldigt svaga energier. Det var som ”glapp i kontakten”, energierna vibrerande ojämnt. Färgen runt omkring honom var gul, svagt gul. Hunden Sam stod sidan om ägaren, stillsamt.  Jag kände att Sam gärna ville stanna kvar hos sin familj. Utan att säga adjö till hunden gav ägaren mig kopplet och körde därifrån. Det tog tid innan Sam öppnade upp för att kommunicera med mig. 

Mina 13 hundar hälsade på honom och accepterade honom in i flocken efter endast en minuts sniffande. Från hunden kände jag massor av missförstånd från familjen! Rädslan for att dö ensam eller att bli övergiven var stor inom Sam.

En kväll när hans förra familj kommit hem hade Sam legat i sin egen avföring. Han straffades! När det hände i deras bil fick de nog. Familjen ville avliva honom men veterinären vägrade. Min organisation var sista utvägen.

Vad familjen inte förstod var att Sam led av epilepsi. När han fick ett anfall kissade och bajsade han ned sig. Det var därför jag fick känslan av ”glapp” i energifältet. Han förlorar ideligen massor av energi. I morgon ska vi träffa en veterinär som ska undersöka Sam och ge honom rätt medicin. Jag ser i hans energifält att det finns hopp, tillsammans!

That’s Amore!

Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Anke Gunkel 

Publicerad: 2014-04-24